Yomis höga skall låter ovanligt mörkt och bestämt och Mikoto kommer fram till sin bror med en förbryllad min.
"Vad är det?" undrar Mikoto. "Jag är inte på humör för att leka..."
"Inte jag heller, men vi ska inte leka," svarar Yomi. "Vi ska ta oss förbi revirgränsen och leta reda på Amaterasu, Obake och Baku!"
"Det är klart att det är!" skäller Yomi argt. "Det är våra kullsyskon du pratar om, en del av vår flock! Vi måste hitta dom och få hem dom igen! Även om våra föräldrar ger upp så tänker i alla fall inte jag göra det!"
Hans beslutsamhet och hängivenhet smittar av sig på Mikoto. Bägge två vill ha tillbaka sin syster och sina kompisar och nu är det Yomi som tar initiativet till det.
"Okej," ler Mikoto. "Kom, jag tror vet en bra plats där vi kan försöka ta oss ut."
Bröderna vandrar iväg och ser noga till att ingen av dom vuxna vargarna ser vart dom tar vägen. Det är inte särskilt svårt för dom. Sommarsolen lyser obarmhärtigt ner på reservatet och i den här värmen är det svårt för vargarna att hålla orken uppe.
 |
| Vargungarna däremot verkar ganska opåverkade av hettan, |
Efter lite letande så hittar bröderna en någorlunda dold plats i reservatet där dom kan undersöka det läskiga stängslet utan att riskera att bli sedda. Mikoto och Yomi står bägge två en bit ifrån och sniffar osäkert mot den okända, läskiga revirgränsen.
"Du... rör det först," säger Yomi osäkert.
"Det här var din idé!" skäller Mikoto argt. "Rör det först du!"
"Vi måste ta oss förbi den om vi ska hitta Amaterasu, Obake och Baku," säger Yomi med en lätt förtvivlan över rösten. "Kom igen, bara rör vid det!"
Mikoto himlar med ögonen och smyger försiktigt närmare staketet. Han sträcker ut sin tass och snuddar vid metallen innan han snabbt ryggar undan igen.
"Vad hände!?" frågar Yomi förskräckt.
"... ingenting," svarar Mikoto. "Det hände ingenting..."
Han låter förvånad, men Yomi ser glad och hoppfull ut.
 |
| Dom är så fokuserade på stängslet att dom inte märker att Youkai har dykt upp. |
"Jag tror att vi kan gräva oss ut här," fortsätter Mikoto. "Ganska enkelt också. Vi behöver nog knappt ens gräva, men det är bäst att göra det för säkerhets skull så vi inte fastnar."
Yomi blir så uppspelt att han inte kan stå still längre och hoppar glatt från ena sidan till den andra.
"Toppen!" säger Yomi. "Så... börjar du gräva?"
"Varför ska jag börja!?"
"Du... du har ju redan känt på... på revirgränsen, så du vet att det inte är något farligt. Börjar du så hjälper jag dig strax!"
"Vad pratar ni om?" frågar Youkai och bröderna hoppar skrämt till.
 |
| Youkai iakttar dom nyfiket och alert. |
Mikoto och Yomi tittar osäkert på varandra. Ska dom berätta för Youkai vad dom planerar? Hans två bröder är också försvunna, så han kanske vill hjälpa till och leta efter dom också?
"I-inget speciellt," svarar Mikoto efter lite funderande. "Vad vill du?"
Youkai lutar förvirrat huvudet åt sidan. Det känns som om dom döljer något, men...
"Er pappa... ehm... alfahanen letar efter er," säger han. "Flocken ska... eh... samlas för något viktigt, tror jag."
"Åh," är Yomis enda reaktion. "Säg till... säg till pappa att vi inte kommer. Vi håller på något viktigt."
"Vadå för något?" undrar Youkai.
 |
| Återigen utbyter bröderna blickar. |
Det verkar inte som om Youkai kommer gå därifrån om dom inte säger någonting.
"Vi ska ta oss förbi revirgränsen och hämta hem våra syskon," säger Yomi. "Så... antingen följer du med och hjälper oss eller så säger du ingenting till våra föräldrar, okej?"
Youkai tappar hakan och stirrar förfärat på dom.
"Det... det... det kan ni inte!" utbrister han. "Ni vet inte vad som finns därute!"
"Vår syster och dina bröder finns därute," säger Mikoto. "Det är allt vi behöver veta."
"Men... flocken då!?" säger Youkai förtvivlat. "Ni kommer ju splittra flocken!"
"Flocken är redan splittrad," säger Yomi. "Det är precis det vi ska fixa!"
Mikoto och Yomi ser så bestämda ut dom bara kan för att visa för Youkai att dom inte tänker backa ner. Dom ska leta reda på deras syskon, kosta vad kosta vill, och ingen av dom tänker inte låta Youkai stoppa det. Men Youkai reagerar inte som väntat. Han blir nästan arg av deras ord.
"Nej...!" morrar Youkai. "I-inget blir helt av att... av att man splittrar och har sönder det ännu mer...!"
Det svaret gör Yomi ganska mållös, men Mikoto svarar emot.
"Jag tänker inte överge någon från vår flock," säger Mikoto bestämt och morrar dovt. "Oavsett vad du säger och om du försöker stoppa mig..."
Till både Youkais och Yomis förvåning så sänker sig Mikoto i anfallsställning...!
 |
| Osäkerheten gör sig påmind hos Youkai och han tvekar, men backar inte ner. |
"J-j-jag vill inte slåss..." stammar Youkai. "Men... det här har inget med att överge flockmedlemmar att göra... Att-att splittra flocken mer kommer bara göra allt värre...!"
 |
| Men Mikoto delar inte samma synsätt som Youkai. |
"Människan splittrade flocken, inte jag," morrar Mikoto. "Vi försöker göra flocken hel igen...! Sista chansen, Youkai. Gå härifrån...!"
Yomi stirrar förskräckt på sin bror. Visst så var det hans idé och han är glad att Mikoto känner så starkt för det här, men nu börjar saker och ting gå rejält överstyr. Det här var inte vad Yomi planerat.
"Hörrni, grabbar," säger han tafatt. "Går inte det här lite för långt...?"
Han får inget svar och ingen reaktion från någon av dom. Youkai står orörlig och han viker inte ner blicken.
 |
| Det avgör saken för Mikoto och han rör sig långsamt närmare Youkai. |
"Nu räcker det!"
Den skarpa rösten får alla tre vargungarna att haja till och kura ihop sig. Shiro har stått i bakgrunden och iakttagit deras diskussion, men där behövde han kliva in och säga ifrån. Mikoto och Yomi är ledsna, skamsna och lite smårädda för vad deras pappa ska säga om deras rymningsförsök medan Youkai är livrädd. Han utmanade en av alfahanens söner, även om han ansåg att han hade rätt.
"Jag vill inte se något slagsmål mellan någon av er någonsin här i reviret," säger Shiro skarpt. "Förstått?!"
Ungarna nickar och Youkai sneglar nervöst upp på Shiro. Hur kommer han att reagera...? Shiro ser från den ena vargungen till den andra innan han vänder sig om.
"Kom nu," säger han kort. "Resten av flocken väntar på oss."
 |
| Shiro för ungarna tillbaka till Aki, Rei och Hoshiko utan ett ord. |
Även ungarna är tysta. Mikoto och Yomi skäms för mycket för att säga något och Youkai är alldeles för rädd för att få fram ett ljud. Så snabbt han kan så skyndar Youkai bort till Rei och gömmer sig mellan hennes framben. Aki noterar Shiros bistra ansiktsuttryck och tittar ner på sina två söner som skamset kommer lunkande emot henne.
"Vad har ni två hittat på nu?" frågar hon allvarligt.
"Våra söner hade fått för sig att lämna reviret och leta rätt på sina syskon," svarar Shiro åt ungarna.
Hans röst är tonlös och hans min är svårläst. Hoshiko och Rei flämtar förskräckt till och tittar förfärat ner på lilla Youkai, som inte vågar möta deras blickar.
"Youkai, vad har tagit åt dig?" frågar Rei. "Har du någon aning om..."
"Inte han," avbryter Shiro. "Mikoto och Yomi försökte lämna reviret. Youkai försökte stoppa dom."
"Gjorde han?" frågar Hoshiko dumt och tittar förvånat på Youkai.
Shiro nickar. Rei ser minst lika förvånad ut som Hoshiko, men hon ger sin vargunge en stolt, kärleksfull buff. Någon som däremot inte är det minsta stolt är Aki.
"Vad har ni att säga om det här?" frågar Aki allvarligt.
 |
| Först så får hon inget svar. Yomi skäms, men Mikoto gör det inte. Han står på sig. |
"Jag tänker hämta hem Amaterasu, Obake och Baku," säger Mikoto bestämt. "Bara för att ni har gett upp betyder det inte att jag tänker göra det!"
Dom vuxna vargarna reagerar illa på hans ord, men ingen av dom säger emot. Mikoto och troligtvis resten av ungarna förstår inte vad som verkligen har hänt med deras syskon.
"Mikoto, du kan inte hämta hem dom," säger Aki sorgset. "Dom finns inte här längre."
"Då... då får jag väl leta bara!" skäller Mikoto förtvivlat. "Någonstans finns dom ju, eller hur!?"
"Jo, det gör dom," svarar Aki. "Men kommer du inte ihåg historien om hur er far, jag och alla andra här kom till vårt revir?"
Youkai och Yomi lyssnar intensivt på vad Aki säger och Mikoto lugnar ner sig en aning för att tänka efter. Hur kom flocken hit till att börja med?
"Vi kom alla från olika flockar från olika delar av världen och vi hade aldrig träffats förr," berättar Aki. "En dag så vaknade vi bara upp här tillsammans. Vi valde inte att komma hit och snart hade vi inget annat val än att stanna här heller. Det enda vi vet är..."
Hon sneglar osäkert på Shiro, som nickar. Det är dags att vargungarna får veta.
"... att människorna kan göra mycket hemska saker," fortsätter Aki. "Dom tog era syskon och ingen vet var dom kan ha placerat dom. Även om vi tar oss ut ur reviret och ger oss av ut och letar..."
Sanningen gör för ont i Aki och hon klarar inte av att berätta vidare.
"Vi kan få leta hela våra liv utan att hitta så mycket som ett spår av dom," säger Hoshiko tungt. "Det finns... inget vi kan göra..."
 |
| En smärtsam sanning för alla. Vargungarna verkar förstå, men... |
... Mikoto är inte helt övertygad.
"Men... då gör vi väl det?" säger han. "V-vad spelar det för roll om det tar hela våra liv? Är dom inte värda det? Är dom inte värda åtminstone ett försök...?"
Dom vuxna vargarna står tysta. Shiro kände precis likadant som Mikoto ett tag. Han övervägde att ta sig ut ur reservatet och försöka leta reda på dom försvunna ungarna, kosta vad kosta ville. Men om han gjorde det, hur skulle det då gå för flocken? För Aki och vargungarna han lämnade kvar?
"Det handlar inte om det, Mikoto," säger Shiro.
"Klart att det gör!" utbrister Mikoto. "Vad skulle det annars..."
"Vad är viktigast, det vi har förlorat eller det vi har kvar!?" ryter Shiro.
Hela flocken rycker till och Shiro drar ett djupt andetag.
"Man ska kämpa för sin familj, kämpa för sin flock och kämpa för sina mål," säger han allvarligt. "Men man måste också veta när det är dags att sluta. Se er omkring på det ni har, det vi alla har. Ni har varandra, era föräldrar, en flock, ett hem med gott om mat och snart... snart har ni ännu fler syskon och vi har fler ungar att se efter."
Det får ungarna att haja till. Ingen av dom kände till det och dom tittar förvånat på sina mammor.
"Hur mycket jag än önskar att jag kunnat stoppa människan från att ta Amaterasu, Obake och Baku så kan jag inte ändra på det förflutna," fortsätter Shiro. "Allt jag kan påverka är framtiden och jag svär på mitt liv att jag aldrig kommer att låta det hända igen. Det är allt jag kan göra."
Mikoto sänker sorgset huvudet och nickar uppgivet.
"Ni kan inte rädda era syskon och föra dom hem igen," säger Rei. "Men... ni kan leva vidare här för dom. Lek, väx, se efter era syskon och väx till stora, starka vargar för deras skull."
 |
| Hoshiko tittar kärleksfullt på Rei och ler. |
Både Mikoto och Yomi verkar förstå vad dom vuxna menar. Även om en del av Mikoto fortfarande vill protestera och rädda både sin syster och sina två vänner så är flocken och familjen som finns kvar minst lika viktig. Att överge det ena för att rädda det andra... hur man än gör så känns det som om det blir fel. Shiros ord ger dock lite tröst och Mikoto vill tro att saker och ting kommer att bli bra igen, på något sätt.
Youkai, som legat tyst och lyssnat på dom andra under hela diskussionen, känner sig lättad över att situationen verkar ha löst sig. Han var orolig för att han skulle hamna i knipa, men det verkar inte som det. Rei lägger sig ner och börjar tvätta Youkai, som gnyr nöjt och glömmer bort allt om bråket tidigare.
Det har tagit tid och varit jobbigt för vargarna, men det känns äntligen som om flocken är på väg mot ljusare tider efter att vargungarna togs ifrån dom.
Mikoto, Yomi och Youkai har börjat acceptera förlusten av sina syskon, dom vuxna är redo att försöka gå vidare och Aki och Rei väntar båda två kullar.
Men kommer historien att upprepa sig och om den gör det, kan flocken återhämta sig från det en andra gång...?
