Vargstory 9: Löftet

Mikoto lyssnar allvarligt på sin fars ord och sänker sedan
huvudet lite. 

"Menar du... att... Amaterasu aldrig någonsin kommer tillbaka?" frågar Mikoto och hans röst blir ynkligare för varje ord han säger.
Shiros öron fallet bakåt och han nickar långsamt. Det verkar svårt för den lilla vargungen att greppa det hela, men alla vargarna var överens om att vara ärliga mot ungarna. Mikotos öron slokar och sorgen i hans ögon ersätts med en blandning av förvirring och ilska.
"Varför!?" skäller han gällt och förtvivlan på hans röst är hjärtskärande för den vita vargen. "Hur kan... hur kunde... varför hindrade ni det inte?!"
Det hugger till i Shiros bröst. Han, Hoshiko, Aki och Rei har alla ställt samma frågor till sig själva hundratals gånger sen det hände utan att få något svar.

I bakgrunden står Yomi med uppspärrade ögon och gapande mun. Han hade inte menat att tjuvlyssna på deras samtal, men...
"Är Amaterasu borta för alltid!?"
Orden kommer ur Yomis mun innan han hinner hejda sig själv. Shiro vrider hastigt huvudet mot honom och förbannar sig själv för att han inte märkte att Yomi var där. Han misstänker att vargungen har hört allt och ger därför bara en nickning till svar. Mikoto tittar från Shiro till Yomi innan han springer iväg till sin bror. Båda vargungarna springer sedan iväg därifrån tillsammans, utan att säga ett ord till.

Kvar står Shiro med slokande öron och ett värkande hjärta. Ungarna behöver tid för att smälta det hela, men... hans tankar avbryt av ett gällt tjut som ekar över reviret!

Det är Youkais förtvivlade försök till ylande som hörs... 

Den lilla vargungen är helt förkrossad över förlusten av sina två bröder och vetskapen om att han är den enda kvar ur deras kull. Rei blir alldeles förskräckt och försöker förtvivlat trösta sin unge.

Hon stryker nosen längsmed hans kind, men Youkai verkar otröstlig. 

Rei vet inte vad hon ska säga för att få honom att må bättre. Speciellt inte när hon själv känner för att brista ut i gråt precis som Youkai. Hon gnider sitt huvud mot hans och säger det enda hon klarar av att säga i den här stunden.
"Det kommer bli bättre, liten. Med tiden så blir det bättre..."
Youkai har svårt att tro på henne. Hans två bröder, Obake och Baku, som alltid varit så framåt och som han sett upp till så mycket. Som pappa Hoshiko var så stolt över. Och nu är det bara han kvar... ensam.

Rei slickar Youkai ett par gånger innan hon långsamt lägger sig ner vid honom. 

Så fort hon lagt sig ner så rusar Youkai in i hennes famn och borrar in huvudet i hennes päls.



Det är en svår tid för alla vargarna, vuxna som unga, och alla hanterar sorgen på sitt eget sätt. Mikoto och Yomi rusar runt i reservatet och söker efter dom saknade vargungarna och letar samtidigt efter ett sätt att ta sig förbi stängslet så dom kan leta utanför också. Youkai håller sig till Rei, som i sin tur spenderar nästan all tid liggandes vid deras grotta och sörjer.

Hoshiko och Aki turas om att patrullera reviret med ett litet hopp om att vargungarna ska dyka upp igen. Ett hopp som blir svagare och svagare för varje dag som går. Till slut har Hoshiko börjat acceptera att vargungarna inte kommer tillbaka och han spenderar mer och mer tid vid Reis och Youkais sida istället.

Shiro har tagit händelsen fruktansvärt hårt... 

Inte bara har han förlorat sin dotter, han har dessutom svikit hela flocken i sin roll som alfa. Det är hans jobb att skydda flocken från yttre hot och han har misslyckats. För hans misstag så har han och alla flockmedlemmarna fått betala dyrt. Något sådant ska inte kunna hända.

Regnet droppar ner på den vita vargen där han står på vargarnas lya. Han är inte säker på varför han klättrar upp dit varje dag. Kanske för att spana efter ungarna. Kanske för att komma bort från flockmedlemmarna, som han skäms för mycket för att kunna se i ögonen längre. Eller bara för att få sörja och skämmas över sitt misslyckande ifred.

Hur kunde det bli så här...? 

Fysisk styrka och skicklighet i strid är inte vad som gör en bra alfa. En bra alfa försvarar sin flock och ser efter den, speciellt ungarna. Hoshiko antydde själv för inte så länge sen hur skrämmande Shiro kan vara. Det är inte rätt heller. En alfa ska inspirera och inge förtroende, inte skrämma och styra med rädsla.

Vill han verkligen vara en sån alfa? I början så... ja, då tyckte han att det var bäst att styra med sin överlägsna styrka och i stort sett skrämma dom andra till att lyssna. Han kände inte vargarna han hamnat med och han litade inte på dom. Men det var länge sen... och nu är den ena av dom vargarna hans högt älskade partner och dom andra två är hans närmaste vänner...

Shiro känner sig så förvirrad...
"Älskade, kom ner därifrån."

Aki står nedanför grottan och tittar upp på Shiro med en blick som är varm,
men även lite sorgsen. 

Den vita vargen vänder långsamt huvudet mot sin partner. Ett ögonblick står han kvar och tvekar innan han långsamt börjar ta sig ner för grottan till Aki.
"Jag hatar att se dig så ledsen," säger Aki med mjuk röst. "Speciellt däruppe, dit jag inte kan ta mig."
"Förlåt mig, Aki... jag har bara mycket att tänka på," säger Shiro sorgset.
"Det har vi alla," suckar Aki. "Jag och Rei har diskuterat något viktigt som jag behöver prata med dig om."
Allvaret i hennes röst får Shiro att spetsa öronen.
"Vi är rädda, Shiro..."

Hjärtat sjunker i bröstet på Shiro, samtidigt som han ger sin partner en frågande blick.
"Efter att vargungarna försvann..." börjar Aki, men hon måste avbryta sig själv och svälja lite för att inte brista ut i gråt. "Efter den händelsen så känner vi oss inte säkra i reviret längre. Det känns som ett dåligt omen, håller du inte med?"
Shiro sänker skamset huvudet och vet inte riktigt vad han ska svara på det.

Han ser det inte som ett dålig omen. Allt han ser är hur han misslyckades med
att förhindra det hela. 

"Vad säger att det inte kan hända igen?" fortsätter Aki. "Nästa gång kanske han kommer tillbaka för Mikoto eller Youkai eller... för blivande ungar."
Det rycker rejält i Shiros öron och han stirrar upp på Aki med stora ögon. Aki kan inte låta bli att le lite åt hans reaktion.
"Vad menar... är du... säker?" frågar han och Aki nickar. "Bara du, eller... är ni båda...?"
Aki nickar ännu en gång och Shiro står handfallen.
"Jag tror på dig, Shiro," säger Aki efter några minuters tystnad. "Och jag kommer aldrig svika från din sida. Hur gärna jag än vill ge dig tid för dig själv så... det är inte rätt tillfälle. Flocken behöver sin alfahane... och jag behöver min partner, mer än någonsin."

Hade Shiro haft minsta aning om att det här skulle kunna hända, att människan skulle komma och stjäla deras ungar, då hade han aldrig gått med på att skaffa en kull till. Men gjort är gjort och det tjänar inget till att älta. Flocken är rädd och otrygg, honorna väntar ungarna och alfaparet behöver ta tag i saker och ting. Med andra ord, alfahanen måste rycka upp sig och ta sitt ansvar.

Shiro blundar och tar ett djupt, lugnande andetag. 

När han sedan öppnar ögonen igen så ler han.
"Aki, jag... har inga ursäkter för det som hände," säger han. "Jag bröt löftet jag en gång gav dig och jag svek dig, jag svek flocken, men... jag svär på mitt liv att det aldrig kommer att hända igen. Nu vet jag bortom alla tvivel att människan är fienden och jag kommer inte sänka garden igen. Ingen valp kommer någonsin tas ifrån oss igen så länge jag lever. Det är ett löfte som jag aldrig kommer bryta."
Aki besvarar hans leende och båda vargarna stryker sig kärleksfullt mot varandra.
"Jag kommer snart tillbaka," säger Shiro varmt. "Först ska jag bara gå ett varv runt reviret med Hoshiko och hämta hem ungarna. Det är dags att föra flocken samman igen."

Man kan inte ändra sitt förflutna, bara framtiden. 

Tack vare Aki så har Shiro valt att lägga det som varit bakom sig och satsa allt på nuet. 

För sin flock, för Mikoto, Yomi och Youkai, men även för dom ofödda vargungarna som väntas. 

Gnistan inom Shiro har fattat eld igen och både han och Aki känner lite hopp för flockens framtid.