Vargstory 8: En splittrad familj

Shiro flyger fram i regnet tvärs över reviret... 

... och hans förtvivlade ylanden ekar över Appaloosa Plains. Deras hem är inte så stort, vart kan ungarna ha tagit vägen? Det finns inte ett spår av dom någonstans och inga lukter att följa heller. Regnet har förstört alla eventuella doftspår och det finns inga tassavtryck någonstans. Han stannar upp och vänder sig om för att se om dom andra har hittat något.

En utmattad Hoshiko märker att Shiro tittar åt hans håll och skakar förtvivlat på huvudet. Sen sänker Hoshiko ner nosen mot den dyngsura marken igen och försöker hitta något. Ett doft, ett spår, vad som helst.

Ungarna kan inte bara ha gått upp i rök... 

Solen går långsamt upp över ett reservat med tre vargar mindre. Shiros ylanden blandas med ylanden från Hoshiko och Rei, som desperat letar efter tre ungar som inte finns kvar där längre...


All uppståndelse väcker Mikoto, som sömnigt lyfter på huvudet och sträcker på sig lite bredvid sin bror.

Yrvakna lilla Mikoto sneglar ogillande på Yomi, som
tungt sover vidare bredvid honom. 

"Flytta på dig," gnäller Mikoto och knuffar lite på Yomi med bakbenet. "Du är blöt och jag vill inte bli blöt..."
Han tystnar när han märker att hans egen päls känns fuktig och han försöker oroligt tvinga upp sina trötta ögon. En slick från Aki lugnar honom lite, men ylandet från dom andra vargarna får honom att börja pipa nervöst.

"Såja, lugn lille vän," säger Aki varmt och gör sitt bästa för att hålla tillbaka oroskänslorna. "Väck inte dom andra."

Aki är kvar vid grottan och ser efter vargungarna som finns
kvar medan resten av flocken letar. 

"Mamma, varför är jag blöt?" frågar Mikoto medan han sömndrucket sätter sig upp. "Varför ylar pappa och... var är Amaterasu?"
Frågan får Akis öron att sjunka lite av sorg och oro, men hon försöker att inte visa det. Ungarna måste finnas här någonstans.
"Pappa letar efter henne," säger hon med lugn röst. "Hon, Obake och Baku måste ha sprungit iväg och ställt till med något, men alla andra är ute och letar så dom är nog snart tillbaka."

Paniken börjar sätta in hos Rei. 

Hon, Shiro och Hoshiko har letat igenom varenda millimeter av reviret, men valparna finns ingenstans. Uppgivet så kommer Hoshiko fram till henne med slokande öron och sänkt hållning.
"Dom finns ingenstans," säger han olyckligt. "Obake, Baku och Amaterasu är spårlöst försvunna..."
Det får Rei att ge ifrån sig att hjärtskärande ylande som förskräckt får resten av vargarna att haja till.

Hoshiko försöker trösta henne, men det är svårt när han
själv är lika ledsen och förtvivlad som hon är... 

Oroligt så drar sig Aki åt deras håll. Det där ylandet får henne att frukta det värsta, men när hon Hoshiko och Rei där tillsammans så förstår hon. Med tungt hjärta går hon tillbaka till grottan och ungarna, som alla nu vaknat. Mikoto skuttar iväg för att leka och drar med sig både Yomi och Youkai. Aki gör inget för att hindra dom och önskar att Shiro kunde komma tillbaka.

Vargungarna är än så länge lyckligt ovetande om sina
syskons försvinnande. 

Det är första gången som dom ser regn i sina liv och vattenpölarna som bildades i reservatet var jätteläskiga i början. Tills Yomi vågade fram och slå tassen i vattnet utan att bli uppäten av pölen, vilket gjorde den jättespännande och rolig istället! Speciellt ljuden som blir om man hoppar i den.

"Hörrni... det här går att dricka!" utbrister Youkai förvånat och glatt när stoppar nosen i vattnet. "Det smakar... kallt, men gott."
"Hur kan något smaka kallt?" skrattar Yomi och hoppar lite extra i vattenpölen så det skvätter omkring honom.

Mikoto var tveksam till pölen till en början, då han inte riktigt
gillar att bli blöt, men den är otroligt skojig. 

Youkai viftar lite på svansen och skrattar.
"Jag vet inte, men den gör det," säger han. "Prova själv så får du se!"
Tveksamt så sänker Yomi huvudet och lapar försiktigt på vattenytan. Det kalla vattnet får honom att haja till och vattnet rinner ut ur munnen på honom. Mikoto och Youkai skrattar åt hans reaktion medan han ruskar på huvudet.

"Du har rätt, det smakade verkligen kallt!"
Vargungarna fortsätter leka i pölen, men Youkai sneglar omkring lite och undrar vart hans två bröder tagit vägen. Dom skulle säkert älska att leka i vattenpölen också. Amaterasu också...

Skogvaktare Danielsson får sig en obehaglig överraskning
när han går ut för att hämta sin morgontidning. 

Det är inte varje morgon man möts av en vit varg som stirrar på en med gula, hotfulla ögon. Shiro är inte dum. Regnet må ha sköljt bort alla lukter, men det fanns fotspår i det blöta, leriga gräset. Från en människofot... Tre vargungar går inte bara upp i rök. Särskilt inte när det finns en människa i närheten som går in på reservatet till och från.

För första gången så känner sig skogvaktaren verkligen rädd för Shiro. Han har alltid haft respekt för den vita vargen och alla vargarna i sin flock, men han har aldrig varit rädd för dom. Shiro står alldeles tyst och stilla. Han varken morrar, ryter eller gör utfall mot skogvaktaren.

Men den där blicken bränner sig in i skogvaktarens ögon
Shiro vet, och han kommer inte glömma... 

Skogvaktare Danielsson måste vara försiktig när han går in i reservatet från och med nu. Han hämtar tidningen och går in, hela tiden iakttagen av Shiro som inte släpper honom med blicken.

När skogvaktaren försvunnit så återvänder Shiro till grottan med tungt hjärta till sin Aki för att berätta för henne, Hoshiko och Rei att deras älskade vargungar är borta... med största säkerhet för evigt...

Amaterasu, Obake och Baku plockades ut ur flocken av Skogvaktare Danielsson. Han trodde inte att vargarna skulle kunna koppla det till honom, men där underskattade han dom. 

Livet i reservatet går vidare, hur tungt det än är för stunden... 

Vargstory 7: Lyckligt ovetande

För vargarna i reservatet kunde inte livet vara bättre. Det fanns mycket som dom undrade över fortfarande, så som det mystiska staketet som hindrade dom från att utöka sitt revir samt varför en människa dök upp och matade dom hela tiden.

Men vargarna har funnit en familj i varandra och nu när dom har sina små att ta hand om och en riktig flock så är det ingen av dom som klagar.

Små vargungar växer snabbt och det dröjer inte länge förrän
båda kullarna är ute och ränner runt reservatet i full fart! 

Shiro och Hoshiko sitter bredvid varandra och iakttar valparna när dom busar runt.
"Jag kan inte fatta att jag är pappa..." säger Hoshiko med blicken fäst på Obake och Youkai när dom båda jagar efter en och samma fjäril tillsammans.
"Inte jag heller," ler Shiro med en skämtsam glimt i ögonen. "Jag trodde att Rei skulle be om att få bli min andra partner, med tanke på det dåliga urvalet häromkring."
"Jag me... hörru...!" avbryter Hoshiko sig själv och blänger förorättat på alfahanen.

Shiro skrattar lite och sträcker sedan på sig. 

"Kolla där," säger han sedan. "Jag tror att Obake kommer få tag i fjärilen om han bara..."
Hoshiko vrider genast på huvudet och hinner precis se sin son göra ett utfall i luften och få tag i den gnistrande röda fjärilen. Obakes omedelbara reaktion är att bita sönder fjärilen och tugga i sig den. Youkai stannar någon meter bakom och gnäller besviket.
"Hans första byte," säger Hoshiko och stoltheten i hans röst går inte att ta miste på.
"Inte illa för att vara så ung," ler Shiro. "Du måste vara stolt."
"Bra jobbat, Obake!" ropar Hoshiko till sin son, som spetsar öronen vid sin fars röst och vänder sig mot honom. "Jag är riktigt stolt över dig!"

Obake spatserar stolt tillbaka med huvudet höjt förbi Youkai,
som förvånat ser på sin bror. 

"Pappa berömde mig," säger Obake, både stolt och retsamt, och viftar kraftigt på svansen. "Han är stolt över mig."
Youkai blinkar ett par gånger och fortsätter titta på Obake, med en osäker blick som är så lik Reis.
"Än sen?" frågar Youkai, men han låter ganska osäker på rösten. "Jag tar fjärilen nästa gång..."
"Säkert, om du inte tävlar mot mig bara," flinar Obake och går för att leta reda på Mikoto.
I någon minut så står Youkai kvar och känner sig lite nedstämd, innan han skuttar tillbaka till Rei för att få lite tröst och mat.

Mamma får alltid allting att kännas så mycket bättre. 

Rei märker att Youkai inte riktigt är som han brukar, så hon tar med honom bort till grottan en stund där dom kan ligga i lugn och ro och slappna av. Aki ligger redan där och övervakar slött sina valpar där dom springer runt och leker.
"Dom växer snabbt, eller hur?" frågar Aki när Rei slår sig ner bredvid med Youkai i famnen.
"Ja, det gör dom verkligen," ler Rei blygt och tvättar Youkai lite.
"Får jag avslöja något för dig?" undrar Aki och Rei nickar. "Shiro och jag har pratat om en till kull redan i år."
"Verkligen?" frågar Rei och hennes svans viftar lite.

Båda varghonorna myser i det ljumma sommarvädret. Det
blåser en skön vind som för med sig okända dofter långt bortifrån.

"Varför... tvekar ni?" frågar Rei, orolig för att hon lägger nosen för mycket i blöt.
"Flera orsaker," svarar Aki. "Utrymmet, bland annat. Sen det där rasslande, metalliska... hindret dök upp så är reviret begränsat. Sen så är det osäkerheten..."
Rei nickar. Det sista är hon väldigt förstående till. Reviret har en tendens att förändra sig. Visserligen så har alla förändringar varit till det bättre, men det är en osäkerhet ändå.
"Jag... Hoshiko och jag... vi pratade lite... om samma sak," säger Rei lågt. "Naturligtvis inte utan er tillåtelse, men..."

Youkai gäspar trött och slumrar till mellan sin mammas framben. 

Aki iakttar dom båda med ett litet leende på läpparna.
"Vi får nämna det för Shiro," säger Aki med låg röst för att inte väcka Youkai. "Jag vet inte hur Shiro och jag kommer göra, men... jag tror inte han kommer att säga nej till fler valpar för någon av oss."
"Kommer du från en stor flock?" undrar Rei. "Ursprungligen, menar jag..."
"Den var enorm," säger Aki och får en lite drömmande blick. "Vi var säkert 30 vargar i flocken, om jag minns rätt. Vårat revir var mycket, mycket större än det här, men också begränsat av sånt där metalliskt hinder. Du då, Rei?"

"Nej, min flock var... väldigt liten," säger hon och sänker huvudet lite. "Bara mamma, pappa, jag och mina kullsyskon. Pappa var alltid jättemisstänksam mot andra vargar så han välkomnade aldrig någon. Inte som Shiro gjorde med Hoshiko och även oss."

Aki lyssnar på Reis historia, samtidigt som hon ser ut över deras
stora men rätt öde revir. 

"Var det människorna som gjorde din far så nervös?" undrar Aki.
"Jaa, jag tror det," svarar Rei. "Han avskydde när dom varit inne hos oss i vårt revir och försökte alltid få bort doften. Mamma tyckte att han överreagerade, men... jag vet faktiskt inte."
"Inte jag heller," svarar Aki. "Shiro håller ett öga på människan som vandrar häromkring. Så jag är inte så orolig."
Rei ger henne ett svagt leende och återgår sen till att tvätta Youkai.

Tillsammans så går Shiro och Hoshiko runt i reviret, samtidigt
som dom håller ett öga på valparna. 

"Kom igen, Mikoto, du tar honom!" skrattar Shiro skämtsamt åt sin valp, som rusar efter Obake så fort som hans små ben bär honom.
"Vet du, Shiro, du skrämde mig verkligen den där natten," säger Hoshiko. "När du kom fram till mig och Rei den natten som valparna föddes... jag trodde verkligen att du skulle ha ihjäl dom."
Shiro stannar upp och tittar lite småförvånat på sin flockmedlem.
"Såg jag verkligen så hotfull ut?" frågar han. "Eller var det du som blev överbeskyddande av 'pappahormonet'?"

Hoshiko kan inte låta bli att skratta.
"Kanske det," ler han. "Men jag var orolig... jag vet att både Rei och jag gjorde fel som inte tog upp det med dig och Aki först, men... det bara hände och... sen vågade vi inte säga något."
"Jag är inte arg," säger Shiro och ger Hoshiko en vänskaplig puff. "Och jag skulle aldrig kunna bita ihjäl någon valp, oavsett anledning... det är nog en av sakerna som jag brister i som alfa. Men tala om det för mig och Aki när ni planerar syskon åt era nuvarande tre, okej?"

Innan Hoshiko hinner ge mer än en nick till svar så avbryts deras
diskussion av att Amaterasu och Yomi kommer farande! 

Både två låter som bara den och jagar efter varandra. Yomi dyker på Amaterasu och bägge två rullar iväg som en enda stor boll åt Shiros och Hoshikos håll! Hoshiko hoppar undan och Shiro lyfter på tassen så att valparna rullar förbi utan att krocka i dom.
"Din dotter är verkligen ett riktigt litet energiknippe," skrattar Hoshiko. "Stark, snäll och smidig. Har du tänkt på att låta henne ta över alfarollen efter dig?"
"Jaa, jag har gått lite i dom tankarna," svarar Shiro lågt, så att ingen av valparna ska höra. "Både henne och Mikoto har jag funderat lite extra på."

"Mina valpar finns också," inflikar Hoshiko med ett så oskyldigt och vardagligt tonfall som möjligt.
"Det vet jag om," flinar Shiro. "Dom går inte obemärkta heller. Jag har haft ögonen lite på Obake, om jag ska vara ärlig. Smidig, bra jägarinstinkter och ett lättsamt sinne."
Hoshiko sträcker stolt på sig. Han tycker att alla sina valpar är lika underbara, men som förälder är det svårt att inte sträcka på sig lite när någon av ens ungar får beröm.

Lagom till kvällen har det börjar regna. Vargarna söker skydd
i grottan och Hoshiko tar första vakten. 

Men något känns annorlunda än vad det brukar. Vanligtvis så har han inte så svårt att stanna uppe och ha vakten, men nu kan han knappt hålla ögonen öppna...
"Jag har nog lekt för mycket med valparna," tänker Hoshiko för sig själv.
Han biter sig själv i tassen i ett försök att vakna till bättre. Borde han väcka Shiro och berätta hur svårt han har för att hålla sig vaken?

En blick åt Shiros håll får honom genast att ändra sig. Shiro
sover så fridfullt med sin familj. Hoshiko har inte hjärta att störa.

Istället så höjer Hoshiko huvudet högt och spejar över området. Han ska hålla sig vaken. Till sist så kickar sömnmedlet in i full styrka och Hoshiko somnar fridfullt med Youkai hopkurad tätt intill honom...


Dörren in till reservatet öppnas och skogvaktare Danielsson smyger in i reservatet. Sömnmedlet måste ha verkat rejält vid det här laget, så det borde vara riskfritt för honom att hämta dom tre utvalda vargungarna. Tyst som en skugga så smyger han in och sedan ut ur reservatet, med tre små pälsbollar i famnen...

Vargarna fick en sista dag tillsammans som en hel familj. Tre vargungar är nu utplockade ur flocken och skogvaktare Danielsson har ordnat med transport till deras nya reservat och nya hem. Ett par av valparna får åka långväga, men kommer få möjlighet att grunda sina egna flockar. 

Den stora undran nu är vilka vargungar som finns kvar... och hur föräldrarna kommer att reagera på försvinnandet... 

Flockrapport 4; Projektet har tagit fart

Den fjärde, mycket försenade, flockrapporten från Skogvaktare
Danielsson. 

Förvånad att se mig sittande vid en dator i mitt eget hem? Ja, det har hänt otroligt mycket sen min senaste rapport och jag har varit fullt upptagen med den senaste tidens händelser för att hinna med att skriva mina rapporter. Men här kommer en försenad rapport med mycket händelser dokumenterade. Viktigast av allt, vargflockens framsteg!

Men först lite om mitt liv. Att arbeta som Frilansjournalist visade sig inte vara en dans på rosor...

Jag räknade inte med att "gräva fram smuts om någon" kunde
vara så bokstavligt. 

Det som hjälpte mig uthärda det hela var tanken på flocken. Jag gör allt det här jobbet för att få in simdaler för att hjälpa till att rädda en hotad art och Okamiflocken är värd allt jag går igenom och mycket mer därtill. Särskilt nu, när det som jag nästan inte vågade hoppas på hände...

Vargarna har fått kullar! Inte bara alfahonan Aki, utan även Rei!
Att båda honorna får behålla sina kullar betyder att flocken anser att reviret är tryggt, stabilt och att det finns mat och utrymme för båda kullarna.

Jag har försökt smyga mig så nära jag vågat för att iaktta vargungarna. Dom är fullständigt oemotståndliga!

Det råder total harmoni och lycka över flocken nu.
Jag har aldrig sett vargarna så harmoniska innan. 

Shiro spatserar stolt runt reviret och har ett öga på alla vargungarna med högburet huvud och vad som nästan kan tas för ett leende. Rei är som en helt ny varg och hennes osäkerhet verkar som bortblåst. All hennes energi går nu åt till att vara en kärleksfull mor åt sina valpar.

Aki tar sin roll som mamma med ro och lugn, precis som väntat. Även Hoshiko verkar lite vuxnare och mindre "valpig", när han inte leker med ungarna, vill säga.

Lyckan i flocken gör att mitt beslut känns ännu tyngre och
mer vemodigt än någonsin... 

Jag har daglig kontakt med andra skogvaktare och projektledare för Projekt Varg från världen över. Alla är överlyckliga över att Okamiflocken har etablerat sig så pass att dom har fått ungar. Några andra rapporterar liknande framsteg och meddelar att deras honvargar ser dräktiga ut.

Nu kommer den jobbigaste delen. Eftersom "mina" vargar fick så pass stora kullar har jag blivit ombedd av flera intresserade reservat att lämna ut några ungar till framtida avelsdjur. När vi diskuterat igenom det hela tillsammans så kom vi fram till att jag ska lämna bort hälften, det vill säga tre, av vargungarna från mina två kullar.

Jag ser inte fram emot att välja vilka som ska stanna och
vilka som ska få flytta...

Det är ett beslut som jag absolut inte gillar att ta, men för att rädda vargarna så måste vi samarbeta allihopa. Såna här uppoffringar är nödvändiga. Okamiflocken är helt obesläktade med dom tre reservat som vargungarna ska lämnas ut till.

Om jag skulle neka av sentimentala skäl så kanske jag blir nekad nya avelsdjur när det är min tur att be om nytt blod till reservatet för nästa generation...

Lite gladare nyheter är att jag har blivit befordrad från Frilansjournalist, så jag slipper det där sliskiga jobbet. Nu jobbar jag som Proffsbloggare och försöker lägga fokus på att blogga om Projekt Varg, Okamiflocken och vargarnas situation i världen.

Samma dag som jag befordrades så fick vi ovälkommet besök på hemmatomten...

Tur att jag unnade mig ett tjuvlarm åtminstone. Polisen var
snabbt här och i strid med inbrottstjuven. 

Polisen vann enkelt och tjuven var fångad innan han hunnit
stjäla något. 

Han ska vara glad att jag inte låste upp inhägnaden och bussade vargarna på honom...! Jag tror knappast att vargarna skulle lyssna på mig, men dom är extra beskyddande och aggressiva nu när dom har ungar att skydda.

Ungarna, ja... Tre stycken måste väljas ut och skickas
iväg till nya reservat innan dom blir för stora...

Trots att jag helst inte skulle vilja lämna bort en enda vargunge, så vet jag vilka tre som ska få flytta. Jag låter dom spendera en sista, lycklig familjedag ihop. Ikväll smyger jag ner sömnmedel i deras mat och plockar ut dom tre utvalda. Projektledare och skogvaktare står redo att hämta sina vargungar så fort jag hör av mig.

Jag hoppas bara att Okamiflocken kan hantera det här på något sätt...
Det är ett nödvändigt ont för vargens fortlevnad. Jag önskar att man kunde förklara det för vargarna så att dom kunde förstå...